Att ta risker
..kan vara både svårt och jobbigt.
För tre månader sedan bestämde jag mig för att ta steget och fråga om jag fick låna styvfars löpband. Detta innebar flera läskiga moment:
- Skulle tampas med med något jag brukade förneka, min dåliga kondition (och inre motivation, orkade springa 500 m innan jag stannade första gången.)
- Min mamma skulle bli jättemisstänksam och tro att jag bantade. (Hon gav mig massa ogillande blickar, frågade mig rakt ut 2ggr om jag bantade och sa åt mig att jag var tvungen att äta extra mycket nu när jag tränade.)
Men jag är så glad över att jag trots allt tog steget och genomled allt det där, för nu (när jag är hos mamma) springer jag varje dag. Den första veckan var jätterolig, sen tappade jag motivationen och det blev jobbigt, men det gick över. Sprang inte varje dag, utan bara några gånger i veckan under omotiverade tider. Nu är det en riktig vana. Brukar alltid känna mig manad att springa åtminstone lite innan jag går och duschar.
Vad jag vill säga är att, ta steget, våga chansa, ta risker. Finns det något att vinna är det värt det.